Jag hittade min dagbok från 2006 i mitt gamla rum. Herregud vad intressant att läsa. Vad deprimerad och arg jag var. Så mycket svordomar och deppigheter men också en del glatt, såklart. När jag sitter och läser kan jag verkligen tänka tillbaka och känna det jag kände då. All osäkerhet som fanns när man var 14. Tack och lov att den tiden är förbi. Sista dagboksinlägget är från 6 december och det känns så typiskt att jag läser det just nu.

"Hmm... Jag väntar på en sak. Ett speciellt tillfälle i mitt liv. En stund när allting är helt perfekt, som på film. Jag vet inte vad det är för tillfälle eller varför allting är perfekt, bara att det är det. Det väntar jag på, jag hoppas att det händer någon gång också."

Och så inser jag att det är nog nu. Nu är det så nära perfekt som det kan bli. Tänk om jag hade vetat det 2006, då hade jag nog varit lite gladare och mer tacksam över livet. Såhär lite halvklyschigt avslutar jag en fin kväll med familjen i Kisa!